Förlossningen
Söndagen den 24/1 spenderade vi i Heda. Tanken var att Thomas och Anderas skulle åka skridskor och jag promenera. Vädret var kanon så vi stannade i Heda och byggde en snögrotta, som vi sedan fikade i. Åkte lite spark och busade med Julia och Viktor. Jag kände inte så mycket i magen under dagen, förutom att det ilade lite mer i ljumskarna. På kvällen runt kl. 19 käkade vi och då började jag känna av värkar i magen och ryggen... Vi åkte hem och väl hemma kände jag hur det tilltog. Duschade, fikade, tittade på Falk, låg med vetekudde, kopplade på tensapparaten... Flåsade mig igenom förnatten, kl. 01 när jag skulle gå på toaletten gick vattnet. Ringde förlossningen och de ville att jag skulle avvakta... Försökte avvakta men ringde igen kl. 03 och sa att nu kommer vi!
Kl. 03.30 var vi på förlossningen. Värkarna var fortfarande hanterbara men jobbiga. Blev undersökt och var öppen 3 cm. Kopplades upp på ctg och fick nål. Hade nu 3 min. mellan värkarna. Diskuterade smärtlindring och jag bestämde mig att försöka utan.
Kl. 05 blev jag undersökt igen och var då öppen 4 cm. Kändes tungt då jag tyckte att värkarna hade blivit jobbigare. Barnmorskan rekomenderade mig att ta en epiduralbedövning, vilket jag gjorde. Var rädd för den innan, men det var verkligen ingenting! Kände när jag fick bedövningen men ingenting mer.
Efter att bedövningen hade börjat verka var jag i himmelriket. Såg på ctg kurvan att jag hade värkar, men jag kände inte mer än sammandragningar!!
Kl. 08 när morgonpasset gick på blev jag undersökt igen och var då öppen 8 cm... otroligt vad fort det hade gått...
Försökte vila och dricka lite nyponsoppa. Frukost blev jag aldrig erbjuden, konstigt... Nyponsoppan var vår egna som var tänkt till Thomas.
Kl. 10 var jag öppen 10 cm, kanterna var mjuka och fina och hoppet var stort:) Vi trodde att vi kunde ha vår bebis runt lunch...
Jag fick fortsätta att ha epiduralen men fick också ett värkstimulerandedropp. Värkarna började bli jobbiga igen men på ett annat sätt. Gjorde mest ont i ryggen och vänster höft. Barnmorskan förklarade att det var barnet som tryckte på och att den smärtan ej gick att bedöva. Började andas lustgas som hade lite effekt. Värkarna fortsatte och ingenting hände... blev undersökt flera gånger av olika barnmorskor och läkare men barnet hade inge sjunkit ner så mycket. Det var här någonstans vi började tappa hoppet. Provade alla möjliga ställningar för att få barnet att sjunka ner. Pilatesboll, gåbord, sittande, liggande på rygg och sidan... Fick feber, antibiotika och panodil... Kommer inte riktigt ihåg vad som hände under eftermiddagstimmarna, men ont som fan hade jag! Tänker inte nämna några namn men barnmorskan som jobbade under eftermiddagen övergav oss! Lämnade oss! Fick oss att alltid minnas förlossningen som ett helvete!
Kl. 21 kom räddningen. Jag var helt slut. Orkade inte stå, knappt prata... Barnmorskan Monica kom in och sa: Nu ska vi ta ut det här barnet. Vet att jag tänkte: Nej, inte sugklocka. Bad dom att söva mig och snitta mig (i ren panik, för det ville jag inte egentligen). Monica förklarade att sugklocka skulle bli bra. Fick lägga mig i "gynstolen", sugklockan kopplades på (ont som fan). Jag hade inga värkar, trots att droppet gick på max. Monica hävde sig på min mage, läkaren drog i klockan och jag försökte att krysta... Det här var den mest vidriga smärta jag kan tänka mig, trodde att jag skulle gå i tusen bitar! Fem drag med sugklockan blev det innan slemmis kom ut och upp på min mage kl. 21.57... Kände inte så mycket just då, var glad att det var över. Thomas första fråga var: Har den ett hål i hakan?? Och det hade den:) Min fråga var: Vad blev det? De höll upp den lilla kroppen så fick fick se att det var en pojke, våran Herman!
Hade oroat mig för att spricka så när allt var klart frågade jag om jag sprack, och det hade jag gjort!! Konstigt att man inte känner det!
Vi fick några minuter med vårt underverk, sedan fika. Efter att inte ha ätit på 1½ dygn var det ganska gott. (hur kan förlossninge inte erbjuda mat under en sån lång förlossning?)
Ville duscha men kunde inte stå på benen, blev tvättad i sängen och körd in till bb.
Thomas var mitt stora stöd, utan honom hade det verkligen aldrig gått! Han kämpade minst lika mycket som mig! Tack Monica och Thomas för allt!!
Det var en långdragen kamp för att få ut det där hjärtegrynet. Min förlossning var inget vidare heller och jag har fortfarande inte gått igenom den med någon men borde verkligen. Gör det, Malin. Om du kan och orkar för det är inte meningen att man ska ha dåliga minnen från den bästa stunden i livet. Det är så lätt att det dåliga tar över.
Ta hand om er! Ni är en jättefin liten familj.
Kram
Det är svårt att föreställa sig hur jobbigt det måste ha varit både för dig o Thomas. Det är tur att det finns änglar på förlossningen!
Oj Malin, det var en tuff förlossning! Det är ju så att personalen betyder så otroligt mycket och om det blir såsom för dig sätter det sig gärna som ett dåligt minne. Jag, som hade underbara barnmorskor hela tiden, minns min tvillingförlossning med glädje (trots att jag födde ena tjejen vaginalt o den andra med akutsnitt o det var riktigt struligt ett tag). Håller med om att det är viktigt att få gå igenom och nästan älta upplevelserna för att lättare kunna släppa det.
Kram från Christel
Ja, det är ett helvete det där och er förlossning verkar ju har varit skitjobbig! Du ser ut som ett lik på bilden! Kan inte fatta att ni inte fick något att äta eller att dagpersonalen inte tog tag i situationen! Ja, du måste älta och älta det där, man får prata om det hur mkt som helst. Det är inte många gånger i livet som man går igenom sån smärta. Inte konstigt att man måste få försöka sätta ord på det. jag lipar i alla fall när jag läser det... Kram min kära vän
Åh vilken jobbig förlossning!! Blir alldeles tårögd då jag läser..
Hoppas ni har supermysiga dagar nu iaf!! Kram!!
kul att du delade med dig av din story. Hoppas du iaf har mest positiva minnen! Kram
Usch vad jobbigt för ER, jag gråter när jag läser det du har varit med om. Men måste säga att du var kanonduktig (och Thomas med så klart). Fick ni prata med någon BM efteråt? Som sagt det är jätteviktigt att du får prata och få ur dig det som inte var bra för då kanske du kan fokusera på det som var bra och framförallt att ni fick en liten Herman. Dåligt att ingen sa något om maten men kan hålla med lite om det. När vi skulle föda Svea så sa de att nu är det mat i matsalen, punkt slut....Jaha, och vart är matsalen och hur gör man där, är maten framplockad, vad får man ta? De tog så för givet att; ni har ju varit här förut (ja för sju år sen!) så att vi skulle veta vilka regler som gällde. Fick verkligen fråga vår Bm om hon kunde följa med oss och visa vart det var. Att jag sen tyckte det var jobbigt att sitta brevid nyförlösta (lyckliga) mammor är en annan historia.
Hoppas att ni mår bra nu och jag kommer gärna förbi någon gång (i framtiden;-) och hälsar på.
Kramar till dig och din fina familj!//Karolin
Åh gud Malin. Vilken maratonförlossning! Förstår att du blev helt utmattad av den! Sjukt att kvinnor ska behöva gå igenom sådan smärta...
Kram!
Vilken pers ni gick igenom. Du ser helt färdig ut på bilden. usch tycker så synd om er som fick en sådan förlossning. synd med personalen och jättekonstigt att du inte fick nåt att äta. jag hade anita helge som förlöste mig och hon var superbra. under dagen blev jag servad med saft och fick middag...tyvärr fick inte jag i mig det. skönt att det är över och hoppas att det blivit lite bättre på nätterna. ni har varit kanonduktiga hela familjen=) massa kramar
Ryser i hela kroppen när jag läser.....så skönt att ni har lille Herman hos er nu efter all väntan och smärta! Kram
Håller med sandra, ryser i hela kroppen när jag läser detta... Skönt att förlossningen är över! Tänker på er! Kramar
En tanke om maten: var det någonsin på tal om att du skulle snittas och det var därför du inte fick någon mat? Fast.. det låter ju konstigt eftersom du säger att du själv bad om det i ren desperation.
Hoppas du nu kan fokusera på din lilla plutt och er familj och bara insupa god bäbislukt (nåja, iaf ovanför blöjan) och tänka att vilken jäkla grej du ändå klarade! Stor kram.
Oj Malin vilken pärs!! Tråkigt med personalen tyvärr är det ju sånt som tar tid att komma över.. Vilket pucko!! Å som vanligt nu när jag läser förlossningsberättelser så är det med tårar i ögonen. Kram
Det där lät inget vidare men lovar att du kommer komma över det med tiden, det låter knäppt men man glömmer fort och tur är väl det ;)
Bra kämpat tycker jag!
GRATTIS till otroligt söt bebis!!! Skönt att allt gick bra till sist.. Men alltså, vad va detta med personalen? Ingen mat, och inget vidare stöd verkar det som? Har du fått prata igenom allt efter det som hände? Förlossningen, vare sej det blir snitt eller vaginalt, SKA bli en positiv upplevelse, och det är ju personalen en sån himla stor del till att det just blir. Själv har man ju noll koll och vet ingenting.. Självklart rann mina tårar när jag läste. Ha det bra, och mys på med lilla Herman! KRAM!
Jag kan inte smälta att de inte erbjöd dig någon MAT! Hur är det möjligt? Tänk om hon visste.. En Roffe utan mat...;) Nä men allvarligt, det är så tråkigt när EN enda person kan få förstöra en sån fin upplevelse! Jag tycker som alla andra, att du ska prata med någon om det. Men på efterkontrollen finns ju chans till det. Hoppas ni mår bra nu å får sova lite mer. Tänker på er! KRAM